Min Prins...
Inga ord kan beskriva hur mycket jag älskar den mannen.... För varje dag som går växer vår kärlek, starkare och starkare... Han har iallafall lyckats med något ingen annan förut gjort, att totalt vinna mitt hjärta till 20000%.
Vad händer här då? Inte mycket, eller det beror på hur man ser det. Vi kommer inom ganska kort ( elr det beror på hur man ser det) att gifta oss. Håller på att planera nu, vi vill gifta oss kyrkligt, men slippa allt ståhej runtomkring. Så det blir nog bara med dom närmsta, familjen liksom, ngt enkelt fast ändå i kyrkan. Känns bra att göra detta för barnen också, och för vår skull såklart, men ändå. Helheten betyder mycket. Vi ska se om vi kan boka Raus kyrka till den 14 februari....
Vad händer här då? Inte mycket, eller det beror på hur man ser det. Vi kommer inom ganska kort ( elr det beror på hur man ser det) att gifta oss. Håller på att planera nu, vi vill gifta oss kyrkligt, men slippa allt ståhej runtomkring. Så det blir nog bara med dom närmsta, familjen liksom, ngt enkelt fast ändå i kyrkan. Känns bra att göra detta för barnen också, och för vår skull såklart, men ändå. Helheten betyder mycket. Vi ska se om vi kan boka Raus kyrka till den 14 februari....
Fy fan.
Läser i aftonbladet idag:
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5967031.ab... Lika långt som jag, in i 4:e månaden och legat dött i fem veckor. Kändes skumt. Och att sjukvården är så här? Blir inte förvånad. Inte efter det med mig och det jag fick höra om en vän ett tag därefter. Men jag håller på att ( eller vi) att skriva vår anmälan nu. Saker blir inte ogjorda men detta är en ren jävla principsak!
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5967031.ab... Lika långt som jag, in i 4:e månaden och legat dött i fem veckor. Kändes skumt. Och att sjukvården är så här? Blir inte förvånad. Inte efter det med mig och det jag fick höra om en vän ett tag därefter. Men jag håller på att ( eller vi) att skriva vår anmälan nu. Saker blir inte ogjorda men detta är en ren jävla principsak!
Oh no......
Isabell fyllde 7 år igår. Lilla stumpan. Blev kalas såklart, och presenter, tårta, ballonger och allt. Blev duktigt sent innan det blev sängen igårkväll, för barnen också. Var för familjen, för kompisar och så ska vi ha senare på busfabriken. Får vara lika, Amanda fick det då hon fyllde 7. Imorse då jag går upp bara känner jag ett STARKT illamående dra över mig. Riktigt obehagligt kändes det. Nu känner jag bara av det lite smått, lite småyr och mår lite illa.
Har jag nämnt att tecknet på att jag blev gravid förut kom direkt och var kraftig yrsel? :)
Men så här snabbt? Nee... Antar det är något annat. Fast vem fan vet. Ingen av oss skulle direkt bli förvånade, fast vi bara har haft sex en gång och ägglossning och sånt inte ska komma igång förrän efter 6 veckor eller vad dom nu sa.
Har köpt lite nya saker här. Skor, kläder, present till Nicole osv, OCH en ny bärbar dator ska inhandlas. YES!
Idag tvättar vi, skönt med stora maskiner och torktumlare. Fanns inte på andra stället och där hade jag inte tvättmaskin vilket jag har nu men vi tvättar ändå därnere emellanåt.
Rundgång....
Rundgång i hela skallen.. kan inte sova på nätterna och då blir det att man sover på dagarna och det blir en ond cirkel. Har dock aldrig haft problem att sova nattetid då jag sovit under dagen..Nu kan jag ens inte sova dagtid. Sov en timme inatt, legat i dvala 30 minuter under dagen. Natten till igår fick jag inte ro förrän vid 4 och det blev inte många timmars sömn. Så fort mörkret kommer och jag blir ensam ( så vida man inte pratar med ngn på msn t.ex) så kommer en oro, går omkring, sen då jag väl lägger mig , hur jag än försöker, går det inte att sova. Är hur trött som helst men där är en block i skallen. Imorgon kväll ( eftersom göran är hemma lördag morgon) ska jag fan ta sömntabletter.
Före pappa...
( blåser lite )och efter pappa...
Borde tamigfan vara straffbart för honom att låta hans fru göra så här
Funderingar.
Anta att jag skulle få för mig att begå ett "sambo dråp", vilken domare som helst skulle frige mig efter att ha fått höra en inspelning på dessa jävla snarkningar. Efter flera nätter i skilda sovrum skulle försök till att sova tillsammans göras inatt. Lyckades det? Hade det gjort det hade jag inte suttit här nu. För irriterad för att ens kunna lägga mig i något annat rum. Tänkte det var lika bra att ta med sig mobil ( musik) och headset in. Jag kan seriöst berätta att jag har tryckt in hörlurarna så mycket så jag nästan fått sår i öronen och haft HÖG volym, hjälpte det? Nej. Vad fan är det för vits att ligga och nästan spräcka trumhinnorna , kan ändå inte sova av discovolym. Lika bra att gå upp. Jag verkligen avskyr då människor låter som en hel jävla fallfärdig fabrik då de sover. FY fan.
Underligt..
Känner mig lite konstig här... Fryser som fan och är varm som fan om vartannat. Känner mig febrig. Skulle ha kolla så jag inte fick feber sa dom..bra jag hittar inte febertermometern, men sen å andra sidan, orka...
Dags för dusch.
Dags för dusch.
Nu jävlar.
Är fortfarande svag men känner att det börjar gå i rätt riktning. En hel del yrsel kvar. Grejen är att ju mer det fysiska försvinner desto mer kommer det psykiska fram. Känner att det är på väg nu och känner även en vrede. Låter kanske dumt detta, men då jag mår dåligt och är arg så är det inte många som vill vara i min närhet. Kommer bli ett levande helvete då detta bryter ut. Sitter här, kan inte sova, dels snarkar någon sen som sagt så känner jag en jävla ilska bubbla. Är förbannat sugen på att smacka sönder något. Dock hade jag inte haft den känslan om mina barn varit hemma.
Och ni som snackar om att Gud finns, kyss mig i röven säger jag bara.
Och ni som snackar om att Gud finns, kyss mig i röven säger jag bara.
Konstigt...
Kom att tänka på en sak. De senaste veckorna här har jag haft mycket mardrömmar. Har dessutom sovit som fan, så fort jag fått chans och drömt sjuka saker.. Den dagen jag fick veta att barnet var dött slutade mardrömmarna. Konstigt. Sen också att det var precis som att saker "inväntades", då jag inte började storblöda eller inget hände förrän jag fått beskedet... Livet är underligt.
Känns underligt att magen helt plöstligt håller på att försvinna... :/
Från en sak till en annan. Bränner/brände ofta bilder på skivor förut, i nödfall om något skulle hända med datorn. Har lagt över så mycket från skivor till datorn nu för att kolla igenom. Hittat massor på ungarna då de var små.
Känns underligt att magen helt plöstligt håller på att försvinna... :/
Från en sak till en annan. Bränner/brände ofta bilder på skivor förut, i nödfall om något skulle hända med datorn. Har lagt över så mycket från skivor till datorn nu för att kolla igenom. Hittat massor på ungarna då de var små.
Tom....
Känner mig så tom nu. Känns som något fattas här hemma. Barnen är hos mormor, men ändå.... Visserligen fanns inte barnet ute i världen än, men ändå... Känns tomt. Kallt.
Har i flera veckor haft ont i ryggen, som jag ofta har, ischias eller hur det stavas. Tänkte inte mer på det. Nu behöver det inte ha med bebisen att göra men man kan undra så här i efterhand. Tror det var i tisdags jag såg liite liite rosa på toalettpappret, ringde och hörde med gyn och de sa de inte var någon fara eftersom det är vanligt. Okej tänkte jag...fast jag ändå gått förbi de 12 första veckorna då missfallsrisken är som störst. 90% av alla missfall sker innan v 12 är över tror jag det är. Men i onsdags började jag även få lite ont, så senare på kvällen åkte jag in men blev hemskickad eftersom de hade dåligt med resurser och blödningen inte var så stor. Fick en tid till torsdagen. Fortfarande var det "bara" en blödning som syntes då jag torkade mig efter toa besök. På väg in på sjukhuset på torsdagen fick jag extremt ont i huvudet, svettades, kände mig illamående, svårt att andas, blev på dåligt humör. Fick vänta ett bra tag innan det blev min tur, allt kom tillbaka, så som jag kände då jag gick in. Blev ultraljuds undersökt och hon säger " ja, jag ser ett litet foster men inget hjärta som slår". Redan då hade blödningen ökat och de sa att det var det kommande missfallet, precis som man inte förstod det då. Var i vecka 14-15 och hon sa att bebisen var i vecka 9. Antagligen har barnet dött redan då och legat kvar fram tills nu..eller så har det vuxit otroligt sakta och nyss dött, det är vad jag tänker iallafall ( det sistnämnda). Magen, livmoder , moderkaka hade vuxit som det skulle enligt veckorna men inte barnet och de sa att allt kan fortsätta växa fast barnet är dött...men i nästan 5 veckor? Hennes tele ringde och under tiden såg jag en bild som stack ut ur ultraljuds apparaten. Då hon lagt på frågade jag om det var vår. Hon sa ja och det var inte meningen att jag skulle se den och att jag kunde få titta på den men att dom tänkte behålla den för det såg " fint ut" med livmoder och hur den låg och allt. Den låg fint med armen och handen utsträckt, som den sov..
Jag fick en återtid till måndagen för att den annan läkare skulle bekräfta. Tydligen går det till så vid tråkiga besked. Fick vänta utanför medans läkaren hämtade en barnmorska...Tog en jävla tid och jag började bli mer och mer irriterad och rastlös. Kände mig konstig. Hon kom, öppnade ett medicinrum, tog fram piller och sen fick jag gå och prata med henne. Hon sa även det att antagligen kommer missfallet nu komma hemma och att jag då skulle få mycket ont, och bla bla bla , förklarade hur jag skulle ta pillerna, som var smärtstillande...men nej, jag tar inte citadon, men tog med dem ändå. Jag visste att detta skulle göra mycket ont då jag för år och dar sedan gjort en abort och innan aborten så framkallas ett missfall och den smärtan glömmer jag aldrig. Fick ngt morfin aktigt då kommer jag ihåg. Dom visste vad som skulle ske men ändå skickade dom hem mig...därför vände jag aldrig................
Då jag kom ner i hisshallen känner jag hur det börjar rinna mellan benen och det inte lite heller. Kändes som det forsade, som då man kräker, bara sprutar ut. Hinner ut, nuddar med handen på benen och handen dränks i blod ( dock ingen stor smärta), ringer Göran som slänger sig i en taxi hem i princip. Pappa körde mig hem samtidigt som han bråkade och morrade om att jag skulle IN på akuten igen..herregud, nej. Så funkar det inte i sverige. Här ser vi detta som rutinfall och patienterna är mindre viktiga. Kom hem, dränkt i blod, in på toan. Mamma och Göran fick hjälpa mig med kläderna. Fortfarande sprutar det ut blod och stora blodklumpar, mamma tog det snabbt, jag ville inte titta.... på klumparna alltså. Efter ett tag började det avta och Göran ville jag skulle sätta mig i soffan, varpå han lägger skydd. Hinner sätta mig och känner nej.... in på toan igen. Känner hur jag förlorar all färg i ansiktet och det börjar snurra. Värre än svimningskänsla, nästan som att jag höll på att bli medvetslös på ngt annat sätt. Lutar huvudet mot väggen och har inte kraft att ens prata, börjar spy som ett svin. Mamma sprang ner till apoteket och förklarade läget varpå dom ger henne de starkaste dom har, förlorade mkt blod. Fick i mig pillerna och dricka. Satt och lutade huvudet och kände hur det långsamt började släppa och jag blev mig själv igen. Missfallet var ett faktum, trodde vi...
Senare på kvällen ringde jag ner till gyn och förklarade läget och de frågade om jag sett fostret. Nej jag KOLLADE DÅ FAN INTE EFTER DET..men förklarade klumparna. Ja och missfallet hade kommit då..enligt dom ja.
Eftersom blödningen inte var enorm så skulle jag bara vila och höra av mig om det började igen.
Fredag....Hade ganska ont men så kan det ju vara då livmodern drar ihop sig. Satt en stund vid datorn och känner hur det plötsligt kommer något stort där nere på väg ut, reser mig upp, allt FORSAR ut. Stora klumpar och färskt blod i kaskader. In på toan, blödde ner hela hallen och toaletten. Såg inte klokt ut , fotspår blandat med blod. Stod på toaletten och tittade chockat på det bokstavligt talat, blodregnet. Göran ringer gyn och de säger att om de inte kan få iväg mig i bil så ska vi åka ambulans. Kim var redan på väg och de fick ta ut mig, hållande i varsin arm.
Kom in, nerblodad, barfota...( skämdes en aning), fick komma in direkt. Blev en jävla röra i skallen på mig. De stod 2 läkare och 3 sköterskor i det lilla rummet och försökte undersöka mig men det gick mindre bra då blodet sprutade. Sköterskorna börjar komma med lådor med nålar och andra saker, en läkare håller mig i handen och den andra ringer ett samtal " hon förblöder och måste opereras direkt". Satte nålar i handen, armen, kopplade 3 påsar dropp, tog prov i örat, försökte undersöka mig samtidigt som jag krampade och någon stod och torkade. Då visade det sig att INGET i livmodern kommit ut... Barnet hade hållt sig kvar, plus allt det andra. Hörde hur läkaren ringde igen, att det var bråttom och vi måste få hit en säng. Kom iväg iallafall och fort gick det, direkt ner på op. Försökte förhandla där kommer jag ihåg att jag INTE skulle få smärtstillande. Fick syrgas och det var skönt. Hörde hur dom pratade att dom skulle "tuba" mig och allt kändes overkligt, förstod inte ett smack. Väntade på att dom skulle säga att dom sprutade in sömnmedel, men det som hände sen var att jag vaknade....Fick en förklaring, förlorat så mycket så jag skulle få massa dropp och därmed hade dom satt en kateter. Sen måste jag somnat igen för jag kommer inte ihåg färden till uppvaket. Kändes konstigt att ligga där, bara pensionärer. Låg kopplad till den monitorn dom har och sköterskan kom och kollade av ett bra tag sen kom narkosläkaren och dirigerade att jag behövde mer dropp och dom började fixa med det ( min tanke var nej jag vill hem). Efter 2 timmar hör jag " tjejen längst in", då var jag "klar" och tillräckligt okej för att åka upp på avdelningen. Tacksam var jag. Började tröttna på gubben mittemot som snarkade. Dessutom var jag trött på blod och sköterskorna fibblade med något vid hans mage varav något går av och det börjar spruta blod. Kom upp på avdelningen och ser lilla Göran =), han såg ganska sliten ut... Ser var dom håller på att köra in mig, åhnej detta är inte sant, ska jag dela rum med en neger? men nej, där var ett rum bredvid som jag inte såg.... Efter ett tag började jag kommentera de i andra rummet bredvid och hör då kim eller göran säga att nu är hon sig själv igen...Började känna mig spänd runt halsen och svårt att svälja. Fick förklaringen sen att slangarna dom haft i halsen på mig, det känns så sen då allt släpper.
Innan jag skulle få åka hem skulle vi vänta tills jag hade fått all dropp och kunde kissa själv utan kateter. Jag bad henne ta bort den för jag ville testa och det gick bra. Men jag tyckte droppet tog en jävla tid och jag funderade på om man kunde skruva skiten och släppa ut lite. Vilket vi inte gjorde naturligtvis. Sen kom ett stort problem, tack vare min blodgrupp skulle jag få den där jävla sprutan i röven, eller på skinkan rättare sagt...o då börjar min envisa sida komma fram igen ( först hade jag försökt förhandla mig till att jag inte skulle ha smärtlindrande då jag kom in, vilket lyckades, sen försökte jag förhandla mig till att jag skulle få vara vaken under op vilket INTE lyckades , sen försökte jag förhandla mig till på op att jag inte skulle ha smärtstillande vilket inte heller lyckades). Men då katetern hade tagits ur och kisseriet fungerade och droppet var slut kom barnmorskan och sa att hon pratat med läkaren och läkaren sagt att hon kunde ge mig sprutan genom nålen i armen. Tack.
Idag när jag vaknade kunde jag knappt röra mig. Alla muskler från magen och uppåt är as spända. Har svårt att vända huvudet, svårt att djupandas, hosta osv. Så det är bara ytligt. Skratta är rena döden...
Har i flera veckor haft ont i ryggen, som jag ofta har, ischias eller hur det stavas. Tänkte inte mer på det. Nu behöver det inte ha med bebisen att göra men man kan undra så här i efterhand. Tror det var i tisdags jag såg liite liite rosa på toalettpappret, ringde och hörde med gyn och de sa de inte var någon fara eftersom det är vanligt. Okej tänkte jag...fast jag ändå gått förbi de 12 första veckorna då missfallsrisken är som störst. 90% av alla missfall sker innan v 12 är över tror jag det är. Men i onsdags började jag även få lite ont, så senare på kvällen åkte jag in men blev hemskickad eftersom de hade dåligt med resurser och blödningen inte var så stor. Fick en tid till torsdagen. Fortfarande var det "bara" en blödning som syntes då jag torkade mig efter toa besök. På väg in på sjukhuset på torsdagen fick jag extremt ont i huvudet, svettades, kände mig illamående, svårt att andas, blev på dåligt humör. Fick vänta ett bra tag innan det blev min tur, allt kom tillbaka, så som jag kände då jag gick in. Blev ultraljuds undersökt och hon säger " ja, jag ser ett litet foster men inget hjärta som slår". Redan då hade blödningen ökat och de sa att det var det kommande missfallet, precis som man inte förstod det då. Var i vecka 14-15 och hon sa att bebisen var i vecka 9. Antagligen har barnet dött redan då och legat kvar fram tills nu..eller så har det vuxit otroligt sakta och nyss dött, det är vad jag tänker iallafall ( det sistnämnda). Magen, livmoder , moderkaka hade vuxit som det skulle enligt veckorna men inte barnet och de sa att allt kan fortsätta växa fast barnet är dött...men i nästan 5 veckor? Hennes tele ringde och under tiden såg jag en bild som stack ut ur ultraljuds apparaten. Då hon lagt på frågade jag om det var vår. Hon sa ja och det var inte meningen att jag skulle se den och att jag kunde få titta på den men att dom tänkte behålla den för det såg " fint ut" med livmoder och hur den låg och allt. Den låg fint med armen och handen utsträckt, som den sov..
Jag fick en återtid till måndagen för att den annan läkare skulle bekräfta. Tydligen går det till så vid tråkiga besked. Fick vänta utanför medans läkaren hämtade en barnmorska...Tog en jävla tid och jag började bli mer och mer irriterad och rastlös. Kände mig konstig. Hon kom, öppnade ett medicinrum, tog fram piller och sen fick jag gå och prata med henne. Hon sa även det att antagligen kommer missfallet nu komma hemma och att jag då skulle få mycket ont, och bla bla bla , förklarade hur jag skulle ta pillerna, som var smärtstillande...men nej, jag tar inte citadon, men tog med dem ändå. Jag visste att detta skulle göra mycket ont då jag för år och dar sedan gjort en abort och innan aborten så framkallas ett missfall och den smärtan glömmer jag aldrig. Fick ngt morfin aktigt då kommer jag ihåg. Dom visste vad som skulle ske men ändå skickade dom hem mig...därför vände jag aldrig................
Då jag kom ner i hisshallen känner jag hur det börjar rinna mellan benen och det inte lite heller. Kändes som det forsade, som då man kräker, bara sprutar ut. Hinner ut, nuddar med handen på benen och handen dränks i blod ( dock ingen stor smärta), ringer Göran som slänger sig i en taxi hem i princip. Pappa körde mig hem samtidigt som han bråkade och morrade om att jag skulle IN på akuten igen..herregud, nej. Så funkar det inte i sverige. Här ser vi detta som rutinfall och patienterna är mindre viktiga. Kom hem, dränkt i blod, in på toan. Mamma och Göran fick hjälpa mig med kläderna. Fortfarande sprutar det ut blod och stora blodklumpar, mamma tog det snabbt, jag ville inte titta.... på klumparna alltså. Efter ett tag började det avta och Göran ville jag skulle sätta mig i soffan, varpå han lägger skydd. Hinner sätta mig och känner nej.... in på toan igen. Känner hur jag förlorar all färg i ansiktet och det börjar snurra. Värre än svimningskänsla, nästan som att jag höll på att bli medvetslös på ngt annat sätt. Lutar huvudet mot väggen och har inte kraft att ens prata, börjar spy som ett svin. Mamma sprang ner till apoteket och förklarade läget varpå dom ger henne de starkaste dom har, förlorade mkt blod. Fick i mig pillerna och dricka. Satt och lutade huvudet och kände hur det långsamt började släppa och jag blev mig själv igen. Missfallet var ett faktum, trodde vi...
Senare på kvällen ringde jag ner till gyn och förklarade läget och de frågade om jag sett fostret. Nej jag KOLLADE DÅ FAN INTE EFTER DET..men förklarade klumparna. Ja och missfallet hade kommit då..enligt dom ja.
Eftersom blödningen inte var enorm så skulle jag bara vila och höra av mig om det började igen.
Fredag....Hade ganska ont men så kan det ju vara då livmodern drar ihop sig. Satt en stund vid datorn och känner hur det plötsligt kommer något stort där nere på väg ut, reser mig upp, allt FORSAR ut. Stora klumpar och färskt blod i kaskader. In på toan, blödde ner hela hallen och toaletten. Såg inte klokt ut , fotspår blandat med blod. Stod på toaletten och tittade chockat på det bokstavligt talat, blodregnet. Göran ringer gyn och de säger att om de inte kan få iväg mig i bil så ska vi åka ambulans. Kim var redan på väg och de fick ta ut mig, hållande i varsin arm.
Kom in, nerblodad, barfota...( skämdes en aning), fick komma in direkt. Blev en jävla röra i skallen på mig. De stod 2 läkare och 3 sköterskor i det lilla rummet och försökte undersöka mig men det gick mindre bra då blodet sprutade. Sköterskorna börjar komma med lådor med nålar och andra saker, en läkare håller mig i handen och den andra ringer ett samtal " hon förblöder och måste opereras direkt". Satte nålar i handen, armen, kopplade 3 påsar dropp, tog prov i örat, försökte undersöka mig samtidigt som jag krampade och någon stod och torkade. Då visade det sig att INGET i livmodern kommit ut... Barnet hade hållt sig kvar, plus allt det andra. Hörde hur läkaren ringde igen, att det var bråttom och vi måste få hit en säng. Kom iväg iallafall och fort gick det, direkt ner på op. Försökte förhandla där kommer jag ihåg att jag INTE skulle få smärtstillande. Fick syrgas och det var skönt. Hörde hur dom pratade att dom skulle "tuba" mig och allt kändes overkligt, förstod inte ett smack. Väntade på att dom skulle säga att dom sprutade in sömnmedel, men det som hände sen var att jag vaknade....Fick en förklaring, förlorat så mycket så jag skulle få massa dropp och därmed hade dom satt en kateter. Sen måste jag somnat igen för jag kommer inte ihåg färden till uppvaket. Kändes konstigt att ligga där, bara pensionärer. Låg kopplad till den monitorn dom har och sköterskan kom och kollade av ett bra tag sen kom narkosläkaren och dirigerade att jag behövde mer dropp och dom började fixa med det ( min tanke var nej jag vill hem). Efter 2 timmar hör jag " tjejen längst in", då var jag "klar" och tillräckligt okej för att åka upp på avdelningen. Tacksam var jag. Började tröttna på gubben mittemot som snarkade. Dessutom var jag trött på blod och sköterskorna fibblade med något vid hans mage varav något går av och det börjar spruta blod. Kom upp på avdelningen och ser lilla Göran =), han såg ganska sliten ut... Ser var dom håller på att köra in mig, åhnej detta är inte sant, ska jag dela rum med en neger? men nej, där var ett rum bredvid som jag inte såg.... Efter ett tag började jag kommentera de i andra rummet bredvid och hör då kim eller göran säga att nu är hon sig själv igen...Började känna mig spänd runt halsen och svårt att svälja. Fick förklaringen sen att slangarna dom haft i halsen på mig, det känns så sen då allt släpper.
Innan jag skulle få åka hem skulle vi vänta tills jag hade fått all dropp och kunde kissa själv utan kateter. Jag bad henne ta bort den för jag ville testa och det gick bra. Men jag tyckte droppet tog en jävla tid och jag funderade på om man kunde skruva skiten och släppa ut lite. Vilket vi inte gjorde naturligtvis. Sen kom ett stort problem, tack vare min blodgrupp skulle jag få den där jävla sprutan i röven, eller på skinkan rättare sagt...o då börjar min envisa sida komma fram igen ( först hade jag försökt förhandla mig till att jag inte skulle ha smärtlindrande då jag kom in, vilket lyckades, sen försökte jag förhandla mig till att jag skulle få vara vaken under op vilket INTE lyckades , sen försökte jag förhandla mig till på op att jag inte skulle ha smärtstillande vilket inte heller lyckades). Men då katetern hade tagits ur och kisseriet fungerade och droppet var slut kom barnmorskan och sa att hon pratat med läkaren och läkaren sagt att hon kunde ge mig sprutan genom nålen i armen. Tack.
Idag när jag vaknade kunde jag knappt röra mig. Alla muskler från magen och uppåt är as spända. Har svårt att vända huvudet, svårt att djupandas, hosta osv. Så det är bara ytligt. Skratta är rena döden...
*rap*
Well, sitter nu här i nya lägenheten, på golvet...men min ( nåja, det som var min) laptop. Just nu är jag jävligt glad att jag har kvar mitt mobila bredband. Flytten blev av i lördags, lite hastigt och sådär men det gick bra. Tog en jävla tid för flyttgubbarna tycker jag och ändå bar dom INGET av det som var packat i sopsäckar eller något där lådorna var halvsöndriga. Ja det såg vi då vi tömde förrådet på morgonen. Varje gång man skulle ha gått ner och fixat det före så har lampjäveln just utanför vårt förråd varit sönder så att alla lådor var mer eller mindre misshandlade sen flytten före, hade jag totalt glömt av.
Vi kom hit iallafall, vi hade hjälp av fler än flyttfirman. Göran då såklart, mina bröder och hans syster. Speciellt Kim har slitit som ett djur i flera dagar och hjälpt mig då Göran jobbat, för att vi ska hinna. Guld åt honom! Även tacksam för alla andras hjälp också :). Känner sig aningen handikappad då man inte kan bära själv. Känns ruttet och jag kände det på humöret då vi flyttade att jag började bli irriterad.
Börjar komma i ordning, då vi fick ner allt vi skulle ha ner i förrådet försvann mer än hälften, skönt. Givetvis kommer jag inte ihåg vart jag lagt skruvarna till köksbordet och vi hittar inte dom någonstans heller............
Popcorn....?
Vi har haft en riktigt riktigt slapp dag/kväll om man bortser från andra krämpor. Åt en asgod middag, fläskfile, potatisgratäng och lite grönt, som vissa är allergiska mot... *host*. Det var senare dags att göra mikropopcorn och Göran sattes på det ärofyllda uppdraget. Jag kanske skulle tänkt en gång extra? Blev en svart klump....
Snart är det måndag och dags för barnen att åka till sin pappa igen. Jag undrar om Isabell kommer att åka med denna gången ( 2 senaste gångerna har hon fått bli hämtad/körd hem).. Hon vill bara åka till pappa då han inte bor mer med sin fru, som om det någonsin skulle hända. Hon skulle säkert kunna försöka mörda barnen framför ögonen på honom men naiv som han är så hade han väl inte sett att hon gjort fel. Idiot. Sen att hon ska sova i ett rum själv på ett golv medans alla andra ungar får sova tillsammans det är också fullkomligt okej och normalt, i deras värld. Psykisk misshandel. Dock sa jag vad jag tyckte om det och gången efter så hade han arrangerat om sovställena och det hade faktiskt varit bra, men hon ville ändå hem. Hade suttit och tjatat hela dagen i skolan till fröknarna att ringa mamma.. :(
Kanske dags att sova...
Snart är det måndag och dags för barnen att åka till sin pappa igen. Jag undrar om Isabell kommer att åka med denna gången ( 2 senaste gångerna har hon fått bli hämtad/körd hem).. Hon vill bara åka till pappa då han inte bor mer med sin fru, som om det någonsin skulle hända. Hon skulle säkert kunna försöka mörda barnen framför ögonen på honom men naiv som han är så hade han väl inte sett att hon gjort fel. Idiot. Sen att hon ska sova i ett rum själv på ett golv medans alla andra ungar får sova tillsammans det är också fullkomligt okej och normalt, i deras värld. Psykisk misshandel. Dock sa jag vad jag tyckte om det och gången efter så hade han arrangerat om sovställena och det hade faktiskt varit bra, men hon ville ändå hem. Hade suttit och tjatat hela dagen i skolan till fröknarna att ringa mamma.. :(
Kanske dags att sova...
Jahaja
Detta lär bli en blogg där jag kommer skriva mer öppet, istället för i den andra. Utav anledningar som att det finns somliga som läser i den andra som jag inte vill dela mitt liv med. Speciellt inte saker kring vår kommande bebis.
Har sett handen som gungar vaggan ikväll, först såg vi båda två men sen gick han in i sovrummet och spelade golf, ps3 alltså =)... misstänker han inte vågar titta..haha. Hör nu hur han sitter och stönar därinne, undra va fan som försigår, aktiviteter utan mig?
Snart flyttar vi, som säkert de flesta redan vet. Ska bli så jävla skönt och slippa detta ghettot, 98% muslimer. Så trött på att skiten varje dag. Visst finns överallt, men inte i den utsträckningen som här. Dessutom får vi vår egna gemensamma lägenhet. Där vår lilla familj ska bo sen :- )
Har sett handen som gungar vaggan ikväll, först såg vi båda två men sen gick han in i sovrummet och spelade golf, ps3 alltså =)... misstänker han inte vågar titta..haha. Hör nu hur han sitter och stönar därinne, undra va fan som försigår, aktiviteter utan mig?
Snart flyttar vi, som säkert de flesta redan vet. Ska bli så jävla skönt och slippa detta ghettot, 98% muslimer. Så trött på att skiten varje dag. Visst finns överallt, men inte i den utsträckningen som här. Dessutom får vi vår egna gemensamma lägenhet. Där vår lilla familj ska bo sen :- )
