Tom....
Känner mig så tom nu. Känns som något fattas här hemma. Barnen är hos mormor, men ändå.... Visserligen fanns inte barnet ute i världen än, men ändå... Känns tomt. Kallt.
Har i flera veckor haft ont i ryggen, som jag ofta har, ischias eller hur det stavas. Tänkte inte mer på det. Nu behöver det inte ha med bebisen att göra men man kan undra så här i efterhand. Tror det var i tisdags jag såg liite liite rosa på toalettpappret, ringde och hörde med gyn och de sa de inte var någon fara eftersom det är vanligt. Okej tänkte jag...fast jag ändå gått förbi de 12 första veckorna då missfallsrisken är som störst. 90% av alla missfall sker innan v 12 är över tror jag det är. Men i onsdags började jag även få lite ont, så senare på kvällen åkte jag in men blev hemskickad eftersom de hade dåligt med resurser och blödningen inte var så stor. Fick en tid till torsdagen. Fortfarande var det "bara" en blödning som syntes då jag torkade mig efter toa besök. På väg in på sjukhuset på torsdagen fick jag extremt ont i huvudet, svettades, kände mig illamående, svårt att andas, blev på dåligt humör. Fick vänta ett bra tag innan det blev min tur, allt kom tillbaka, så som jag kände då jag gick in. Blev ultraljuds undersökt och hon säger " ja, jag ser ett litet foster men inget hjärta som slår". Redan då hade blödningen ökat och de sa att det var det kommande missfallet, precis som man inte förstod det då. Var i vecka 14-15 och hon sa att bebisen var i vecka 9. Antagligen har barnet dött redan då och legat kvar fram tills nu..eller så har det vuxit otroligt sakta och nyss dött, det är vad jag tänker iallafall ( det sistnämnda). Magen, livmoder , moderkaka hade vuxit som det skulle enligt veckorna men inte barnet och de sa att allt kan fortsätta växa fast barnet är dött...men i nästan 5 veckor? Hennes tele ringde och under tiden såg jag en bild som stack ut ur ultraljuds apparaten. Då hon lagt på frågade jag om det var vår. Hon sa ja och det var inte meningen att jag skulle se den och att jag kunde få titta på den men att dom tänkte behålla den för det såg " fint ut" med livmoder och hur den låg och allt. Den låg fint med armen och handen utsträckt, som den sov..
Jag fick en återtid till måndagen för att den annan läkare skulle bekräfta. Tydligen går det till så vid tråkiga besked. Fick vänta utanför medans läkaren hämtade en barnmorska...Tog en jävla tid och jag började bli mer och mer irriterad och rastlös. Kände mig konstig. Hon kom, öppnade ett medicinrum, tog fram piller och sen fick jag gå och prata med henne. Hon sa även det att antagligen kommer missfallet nu komma hemma och att jag då skulle få mycket ont, och bla bla bla , förklarade hur jag skulle ta pillerna, som var smärtstillande...men nej, jag tar inte citadon, men tog med dem ändå. Jag visste att detta skulle göra mycket ont då jag för år och dar sedan gjort en abort och innan aborten så framkallas ett missfall och den smärtan glömmer jag aldrig. Fick ngt morfin aktigt då kommer jag ihåg. Dom visste vad som skulle ske men ändå skickade dom hem mig...därför vände jag aldrig................
Då jag kom ner i hisshallen känner jag hur det börjar rinna mellan benen och det inte lite heller. Kändes som det forsade, som då man kräker, bara sprutar ut. Hinner ut, nuddar med handen på benen och handen dränks i blod ( dock ingen stor smärta), ringer Göran som slänger sig i en taxi hem i princip. Pappa körde mig hem samtidigt som han bråkade och morrade om att jag skulle IN på akuten igen..herregud, nej. Så funkar det inte i sverige. Här ser vi detta som rutinfall och patienterna är mindre viktiga. Kom hem, dränkt i blod, in på toan. Mamma och Göran fick hjälpa mig med kläderna. Fortfarande sprutar det ut blod och stora blodklumpar, mamma tog det snabbt, jag ville inte titta.... på klumparna alltså. Efter ett tag började det avta och Göran ville jag skulle sätta mig i soffan, varpå han lägger skydd. Hinner sätta mig och känner nej.... in på toan igen. Känner hur jag förlorar all färg i ansiktet och det börjar snurra. Värre än svimningskänsla, nästan som att jag höll på att bli medvetslös på ngt annat sätt. Lutar huvudet mot väggen och har inte kraft att ens prata, börjar spy som ett svin. Mamma sprang ner till apoteket och förklarade läget varpå dom ger henne de starkaste dom har, förlorade mkt blod. Fick i mig pillerna och dricka. Satt och lutade huvudet och kände hur det långsamt började släppa och jag blev mig själv igen. Missfallet var ett faktum, trodde vi...
Senare på kvällen ringde jag ner till gyn och förklarade läget och de frågade om jag sett fostret. Nej jag KOLLADE DÅ FAN INTE EFTER DET..men förklarade klumparna. Ja och missfallet hade kommit då..enligt dom ja.
Eftersom blödningen inte var enorm så skulle jag bara vila och höra av mig om det började igen.
Fredag....Hade ganska ont men så kan det ju vara då livmodern drar ihop sig. Satt en stund vid datorn och känner hur det plötsligt kommer något stort där nere på väg ut, reser mig upp, allt FORSAR ut. Stora klumpar och färskt blod i kaskader. In på toan, blödde ner hela hallen och toaletten. Såg inte klokt ut , fotspår blandat med blod. Stod på toaletten och tittade chockat på det bokstavligt talat, blodregnet. Göran ringer gyn och de säger att om de inte kan få iväg mig i bil så ska vi åka ambulans. Kim var redan på väg och de fick ta ut mig, hållande i varsin arm.
Kom in, nerblodad, barfota...( skämdes en aning), fick komma in direkt. Blev en jävla röra i skallen på mig. De stod 2 läkare och 3 sköterskor i det lilla rummet och försökte undersöka mig men det gick mindre bra då blodet sprutade. Sköterskorna börjar komma med lådor med nålar och andra saker, en läkare håller mig i handen och den andra ringer ett samtal " hon förblöder och måste opereras direkt". Satte nålar i handen, armen, kopplade 3 påsar dropp, tog prov i örat, försökte undersöka mig samtidigt som jag krampade och någon stod och torkade. Då visade det sig att INGET i livmodern kommit ut... Barnet hade hållt sig kvar, plus allt det andra. Hörde hur läkaren ringde igen, att det var bråttom och vi måste få hit en säng. Kom iväg iallafall och fort gick det, direkt ner på op. Försökte förhandla där kommer jag ihåg att jag INTE skulle få smärtstillande. Fick syrgas och det var skönt. Hörde hur dom pratade att dom skulle "tuba" mig och allt kändes overkligt, förstod inte ett smack. Väntade på att dom skulle säga att dom sprutade in sömnmedel, men det som hände sen var att jag vaknade....Fick en förklaring, förlorat så mycket så jag skulle få massa dropp och därmed hade dom satt en kateter. Sen måste jag somnat igen för jag kommer inte ihåg färden till uppvaket. Kändes konstigt att ligga där, bara pensionärer. Låg kopplad till den monitorn dom har och sköterskan kom och kollade av ett bra tag sen kom narkosläkaren och dirigerade att jag behövde mer dropp och dom började fixa med det ( min tanke var nej jag vill hem). Efter 2 timmar hör jag " tjejen längst in", då var jag "klar" och tillräckligt okej för att åka upp på avdelningen. Tacksam var jag. Började tröttna på gubben mittemot som snarkade. Dessutom var jag trött på blod och sköterskorna fibblade med något vid hans mage varav något går av och det börjar spruta blod. Kom upp på avdelningen och ser lilla Göran =), han såg ganska sliten ut... Ser var dom håller på att köra in mig, åhnej detta är inte sant, ska jag dela rum med en neger? men nej, där var ett rum bredvid som jag inte såg.... Efter ett tag började jag kommentera de i andra rummet bredvid och hör då kim eller göran säga att nu är hon sig själv igen...Började känna mig spänd runt halsen och svårt att svälja. Fick förklaringen sen att slangarna dom haft i halsen på mig, det känns så sen då allt släpper.
Innan jag skulle få åka hem skulle vi vänta tills jag hade fått all dropp och kunde kissa själv utan kateter. Jag bad henne ta bort den för jag ville testa och det gick bra. Men jag tyckte droppet tog en jävla tid och jag funderade på om man kunde skruva skiten och släppa ut lite. Vilket vi inte gjorde naturligtvis. Sen kom ett stort problem, tack vare min blodgrupp skulle jag få den där jävla sprutan i röven, eller på skinkan rättare sagt...o då börjar min envisa sida komma fram igen ( först hade jag försökt förhandla mig till att jag inte skulle ha smärtlindrande då jag kom in, vilket lyckades, sen försökte jag förhandla mig till att jag skulle få vara vaken under op vilket INTE lyckades , sen försökte jag förhandla mig till på op att jag inte skulle ha smärtstillande vilket inte heller lyckades). Men då katetern hade tagits ur och kisseriet fungerade och droppet var slut kom barnmorskan och sa att hon pratat med läkaren och läkaren sagt att hon kunde ge mig sprutan genom nålen i armen. Tack.
Idag när jag vaknade kunde jag knappt röra mig. Alla muskler från magen och uppåt är as spända. Har svårt att vända huvudet, svårt att djupandas, hosta osv. Så det är bara ytligt. Skratta är rena döden...
Har i flera veckor haft ont i ryggen, som jag ofta har, ischias eller hur det stavas. Tänkte inte mer på det. Nu behöver det inte ha med bebisen att göra men man kan undra så här i efterhand. Tror det var i tisdags jag såg liite liite rosa på toalettpappret, ringde och hörde med gyn och de sa de inte var någon fara eftersom det är vanligt. Okej tänkte jag...fast jag ändå gått förbi de 12 första veckorna då missfallsrisken är som störst. 90% av alla missfall sker innan v 12 är över tror jag det är. Men i onsdags började jag även få lite ont, så senare på kvällen åkte jag in men blev hemskickad eftersom de hade dåligt med resurser och blödningen inte var så stor. Fick en tid till torsdagen. Fortfarande var det "bara" en blödning som syntes då jag torkade mig efter toa besök. På väg in på sjukhuset på torsdagen fick jag extremt ont i huvudet, svettades, kände mig illamående, svårt att andas, blev på dåligt humör. Fick vänta ett bra tag innan det blev min tur, allt kom tillbaka, så som jag kände då jag gick in. Blev ultraljuds undersökt och hon säger " ja, jag ser ett litet foster men inget hjärta som slår". Redan då hade blödningen ökat och de sa att det var det kommande missfallet, precis som man inte förstod det då. Var i vecka 14-15 och hon sa att bebisen var i vecka 9. Antagligen har barnet dött redan då och legat kvar fram tills nu..eller så har det vuxit otroligt sakta och nyss dött, det är vad jag tänker iallafall ( det sistnämnda). Magen, livmoder , moderkaka hade vuxit som det skulle enligt veckorna men inte barnet och de sa att allt kan fortsätta växa fast barnet är dött...men i nästan 5 veckor? Hennes tele ringde och under tiden såg jag en bild som stack ut ur ultraljuds apparaten. Då hon lagt på frågade jag om det var vår. Hon sa ja och det var inte meningen att jag skulle se den och att jag kunde få titta på den men att dom tänkte behålla den för det såg " fint ut" med livmoder och hur den låg och allt. Den låg fint med armen och handen utsträckt, som den sov..
Jag fick en återtid till måndagen för att den annan läkare skulle bekräfta. Tydligen går det till så vid tråkiga besked. Fick vänta utanför medans läkaren hämtade en barnmorska...Tog en jävla tid och jag började bli mer och mer irriterad och rastlös. Kände mig konstig. Hon kom, öppnade ett medicinrum, tog fram piller och sen fick jag gå och prata med henne. Hon sa även det att antagligen kommer missfallet nu komma hemma och att jag då skulle få mycket ont, och bla bla bla , förklarade hur jag skulle ta pillerna, som var smärtstillande...men nej, jag tar inte citadon, men tog med dem ändå. Jag visste att detta skulle göra mycket ont då jag för år och dar sedan gjort en abort och innan aborten så framkallas ett missfall och den smärtan glömmer jag aldrig. Fick ngt morfin aktigt då kommer jag ihåg. Dom visste vad som skulle ske men ändå skickade dom hem mig...därför vände jag aldrig................
Då jag kom ner i hisshallen känner jag hur det börjar rinna mellan benen och det inte lite heller. Kändes som det forsade, som då man kräker, bara sprutar ut. Hinner ut, nuddar med handen på benen och handen dränks i blod ( dock ingen stor smärta), ringer Göran som slänger sig i en taxi hem i princip. Pappa körde mig hem samtidigt som han bråkade och morrade om att jag skulle IN på akuten igen..herregud, nej. Så funkar det inte i sverige. Här ser vi detta som rutinfall och patienterna är mindre viktiga. Kom hem, dränkt i blod, in på toan. Mamma och Göran fick hjälpa mig med kläderna. Fortfarande sprutar det ut blod och stora blodklumpar, mamma tog det snabbt, jag ville inte titta.... på klumparna alltså. Efter ett tag började det avta och Göran ville jag skulle sätta mig i soffan, varpå han lägger skydd. Hinner sätta mig och känner nej.... in på toan igen. Känner hur jag förlorar all färg i ansiktet och det börjar snurra. Värre än svimningskänsla, nästan som att jag höll på att bli medvetslös på ngt annat sätt. Lutar huvudet mot väggen och har inte kraft att ens prata, börjar spy som ett svin. Mamma sprang ner till apoteket och förklarade läget varpå dom ger henne de starkaste dom har, förlorade mkt blod. Fick i mig pillerna och dricka. Satt och lutade huvudet och kände hur det långsamt började släppa och jag blev mig själv igen. Missfallet var ett faktum, trodde vi...
Senare på kvällen ringde jag ner till gyn och förklarade läget och de frågade om jag sett fostret. Nej jag KOLLADE DÅ FAN INTE EFTER DET..men förklarade klumparna. Ja och missfallet hade kommit då..enligt dom ja.
Eftersom blödningen inte var enorm så skulle jag bara vila och höra av mig om det började igen.
Fredag....Hade ganska ont men så kan det ju vara då livmodern drar ihop sig. Satt en stund vid datorn och känner hur det plötsligt kommer något stort där nere på väg ut, reser mig upp, allt FORSAR ut. Stora klumpar och färskt blod i kaskader. In på toan, blödde ner hela hallen och toaletten. Såg inte klokt ut , fotspår blandat med blod. Stod på toaletten och tittade chockat på det bokstavligt talat, blodregnet. Göran ringer gyn och de säger att om de inte kan få iväg mig i bil så ska vi åka ambulans. Kim var redan på väg och de fick ta ut mig, hållande i varsin arm.
Kom in, nerblodad, barfota...( skämdes en aning), fick komma in direkt. Blev en jävla röra i skallen på mig. De stod 2 läkare och 3 sköterskor i det lilla rummet och försökte undersöka mig men det gick mindre bra då blodet sprutade. Sköterskorna börjar komma med lådor med nålar och andra saker, en läkare håller mig i handen och den andra ringer ett samtal " hon förblöder och måste opereras direkt". Satte nålar i handen, armen, kopplade 3 påsar dropp, tog prov i örat, försökte undersöka mig samtidigt som jag krampade och någon stod och torkade. Då visade det sig att INGET i livmodern kommit ut... Barnet hade hållt sig kvar, plus allt det andra. Hörde hur läkaren ringde igen, att det var bråttom och vi måste få hit en säng. Kom iväg iallafall och fort gick det, direkt ner på op. Försökte förhandla där kommer jag ihåg att jag INTE skulle få smärtstillande. Fick syrgas och det var skönt. Hörde hur dom pratade att dom skulle "tuba" mig och allt kändes overkligt, förstod inte ett smack. Väntade på att dom skulle säga att dom sprutade in sömnmedel, men det som hände sen var att jag vaknade....Fick en förklaring, förlorat så mycket så jag skulle få massa dropp och därmed hade dom satt en kateter. Sen måste jag somnat igen för jag kommer inte ihåg färden till uppvaket. Kändes konstigt att ligga där, bara pensionärer. Låg kopplad till den monitorn dom har och sköterskan kom och kollade av ett bra tag sen kom narkosläkaren och dirigerade att jag behövde mer dropp och dom började fixa med det ( min tanke var nej jag vill hem). Efter 2 timmar hör jag " tjejen längst in", då var jag "klar" och tillräckligt okej för att åka upp på avdelningen. Tacksam var jag. Började tröttna på gubben mittemot som snarkade. Dessutom var jag trött på blod och sköterskorna fibblade med något vid hans mage varav något går av och det börjar spruta blod. Kom upp på avdelningen och ser lilla Göran =), han såg ganska sliten ut... Ser var dom håller på att köra in mig, åhnej detta är inte sant, ska jag dela rum med en neger? men nej, där var ett rum bredvid som jag inte såg.... Efter ett tag började jag kommentera de i andra rummet bredvid och hör då kim eller göran säga att nu är hon sig själv igen...Började känna mig spänd runt halsen och svårt att svälja. Fick förklaringen sen att slangarna dom haft i halsen på mig, det känns så sen då allt släpper.
Innan jag skulle få åka hem skulle vi vänta tills jag hade fått all dropp och kunde kissa själv utan kateter. Jag bad henne ta bort den för jag ville testa och det gick bra. Men jag tyckte droppet tog en jävla tid och jag funderade på om man kunde skruva skiten och släppa ut lite. Vilket vi inte gjorde naturligtvis. Sen kom ett stort problem, tack vare min blodgrupp skulle jag få den där jävla sprutan i röven, eller på skinkan rättare sagt...o då börjar min envisa sida komma fram igen ( först hade jag försökt förhandla mig till att jag inte skulle ha smärtlindrande då jag kom in, vilket lyckades, sen försökte jag förhandla mig till att jag skulle få vara vaken under op vilket INTE lyckades , sen försökte jag förhandla mig till på op att jag inte skulle ha smärtstillande vilket inte heller lyckades). Men då katetern hade tagits ur och kisseriet fungerade och droppet var slut kom barnmorskan och sa att hon pratat med läkaren och läkaren sagt att hon kunde ge mig sprutan genom nålen i armen. Tack.
Idag när jag vaknade kunde jag knappt röra mig. Alla muskler från magen och uppåt är as spända. Har svårt att vända huvudet, svårt att djupandas, hosta osv. Så det är bara ytligt. Skratta är rena döden...
Kommentarer
Postat av: M
Gråter när jag läser...:(... du vet var jag finns. KRAM
Postat av: Jennie
Har tänkt på dig massor!!!! Du vet att jag finns här!
Trackback
